Fotografering

Digiscoping innebär man använder en tubkikare – spotting scope på engelska – som objektiv till en digitalkamera. Kameran som används är antingen en digital spegelreflexkamera eller en digital kompaktkamera. Det senare är vanligast, och det finns en hel marknad för olika typer av kopplingar som länkar samman kameran med kikaren. Tekniken sägs ha uppfunnits av misstag av den malaysiske fågelskådare Laurence Poh, som upptäckte att en bild tagen med digital kompaktkamera genom en tubkikare var överraskande skarp, och som spred dessa rön på internet. Sedan länge användes dock kameror tillsammans mikroskop och teleskop, och var det vanligaste sättet för amatörastronomer att fotografera himlakroppar.

Att se upp med

Idag är tekniken framför allt populär bland fågelskådare. Tekniken gör det möjligt att fotografera och filma fåglar på långt håll, men p.g.a. de långa avstånden kan små störningar som exempelvis vibrationer ge stora negativa effekter på resultatet. Det är därför extra viktigt att se till att kameran är stadig vid digiscoping. Frontdiametern på linsen bör även vara mindre än kikarens okular. Annars får man en svart ram på bilderna, vilket kallas vinjettering. För att undvika vinjettering bör man även välja en kamera vars ingångspupill ligger långt ut i objektivet. Ingångspupillen i kameran ska placeras så nära utgångspupillen i kikarens okular som möjligt, om det inte är möjligt får man montera kameran längre bort från okularet, vilket resulterar i kraftig vinjettering. Helst ska ingångspupillen inte heller flyttas när man zoomar med kameran.

Trots digiscopingens alla fördelar kan en bild som tagits på detta sätt inte jämföras med en som tagits med ett teleobjektiv. Sådana bilder blir betydligt skarpare, men det här är inte heller syftet med digiscoping. Många fågelskådare äger redan en tubkikare, och får därför möjlighet att fotografera fåglar på långa avstånd utan att lägga ut speciellt mycket pengar. Bilderna som tas används främst för att identifiera fåglar.